Jag tänker på det eftersom det inte verkar spela någon roll i nyhetsvärderingen att man är bara intresserad av ett ämne, och att man är sakkunnig i ett ämne. För att ta mig själv som exempel så kan jag väldigt mycket om musik. Jag har varit i över tjugo år i musikvärlden i olika roller. Det betyder inte att jag kan allt, men att jag vet var jag ska leta, vilka jag ska fråga; och ännu viktigare är att jag kan tolka och värdera en uppgift, och står stadig i den ideologiska verklighet som ju faktiskt alla delar av verkligheten på olika sätt är. Det går inte att blåsa omkull mig hursomhelst med argument och siffror. För mig är det forskningsmässiga och journalistiska värdet i denna kompetens uppenbar och ovärderlig; jag känner den, nästan fysiskt, varje dag.

Förutom musiken och kulturpolitiken har jag en rad andra intresseområden, som jag ibland fingrar lite på. Lika uppenbart som det är för mig att jag står stadig i musiken, är det att jag är mer lättlurad när det gäller det andra. Flyktingfrågorna, djurrättsfrågorna, feminismen, såna saker, är jag allmänt intresserad av men har egentligen bara min egen erfarenhet att dra av. Jag kan inte bedöma uppgifter eller avkoda dolda agendor. Men det verkar inte spela någon roll. Jag har flera gånger blivit bemött som om jag vore expert på de här sakerna (jag hänvisar alltid vidare).

Och så tycker jag att det ser ut när jag läser tidningen också. Skribenter och studenter som frågar på Twitter efter grundläggande saker i de ämnen de skriver om, som sedan dyker upp i en krönika, som sedan delas som experttext på Twitter; det är en rundgång och en väldig ytlighet som känns som snabba kalorier gör med matsmältningen.

Här gäller det alltså att skilja mellan genrer. För en nyhetsartikel skrivs av en reporter som lärt sig hantera information. Denne behöver inte vara fast rotad inom sitt ämne. Men ju mer av kulturtext som texten ifråga är, som en recension eller en krönika, desto större prägel har den av författarens åsikter och kunskaper. Det finns en gammal genre som heter kåseri, som rör sig mer med språkleken och inte tar ställning i aktuell politik, men den ser vi ganska sällan i dagens medier. Istället finns det en hel generation krönikörer som uttalar sig om allt från skolan till kvotering, nästan alltid ur ett personligt perspektiv och nästan aldrig med hänvisning till någon djupare faktainhämtning. Gärna två blogginlägg och nåt man sett på teve.

Jag vet ju bara själv att jag vet rätt lite om ganska mycket. När SvD hörde av sig och frågade om jag ville skriva för tidningen var den första känslan lättnad att det inte handlade om krönikor. För Gud vet att jag hade tackat ja, och att jag hade haft lätt att vräka ur mig åsikter om kreti och pleti. Men det var kritik de ville ha, recensioner av konserter och skivor, och paradoxalt nog betonar en kritisk text inte skribentens åsikt så mycket som den är en analys av ett material: musiken, framförandet, sammanhanget. Det jag skriver där är värt att betala för. Det jag skriver här får ni skylla er själva att ni läser. Jag har inte ens läst igenom texten ibland innan jag publicerar den.

Det är förbluffande för mig att se hur högt värde som krönikörtexterna tillmäts. Hur man formulerar sig är naturligtvis inte oviktigt i informationssammanhang. Återigen med mig själv som exempel, så finns det ju många som skriver bättre. Det är väl bra att drivna skribenter får skriva för läsning. Jag tycker bara att fackkunskaper också lite mer självklart borde gälla som kriterium.

#Svkplay Svenska kyrkan största folkrörelsen: 6,5 milj medlemmar, 35000 fvalda, 22000 anställda, 270000 medarbetare inkl ideella.

— Gunilla Leffler (@gunillaleffler) January 30, 2012

Får mig ett tweet levererat som kallar Svenska kyrkan för en folkrörelse. Är den det?

Nationalencyklopedien skriver:

folkrörelser, en i Sverige sedan sekelskiftet 1900 vanlig benämning på massorganisationer i vilka från början det oppositionella draget i förhållande till stats- och samhällsinstitutioner var helt centralt. De föddes i breda lager under 1800-talets sista decennier, då på såväl landsbygd som i städer det kapitalistiska produktionssättet tagit överhanden och skapat nya sociala grupper och konfliktmönster. Redan under liberaliseringen efter 1809 års statsvälvning hade frivilliga, ofta högreståndsledda och samförståndspräglade ”associationer”, som vidareutvecklade 1700-talsinitiativ, brutit med de månghundraåriga korporationernas exklusivitet, men nu hade dessa offentlighetsformer spelat ut sin roll som huvudalternativ.

SvK är landets största medlemsorganisation. Det är en ideell verksamhet, numera skild från staten men med uppdrag åt densamma. Men folkrörelse? Knappast.

Även om jag också trodde det när jag gick med och blev aktiv för ett antal år sedan. Det var ju dumt av mig. Numera tror jag att SvK inte ens bör vara en folkrörelse.

Svenska kyrkan är en slags kulturinstitution vars uppgift det är att odla det kristna tänkandet genom tiden. Det är så jag numera betraktar henne, och ofta får anledning att kritisera henne för att inte göra. Till exempel när präster använder SvK som en plattform för sina egna politiska åsikter, när SvK härmar en kommun i struktur och ideologi, när SvK blir en klubb för inbördes beundran, när människor anställda för att arbeta för SvK försöker diktera villkoren för kyrklig debatt, när SvK är osynligt i kulturdebatten, och mycket mer.

Det är ett bekymmer, detta med begreppens urholkning. När Pippi Långstrump säger att hennes hem är ett barnhem eftersom ett barn bor där, så skrattar vi. Pippi är så tokig. Men när ord som folkkyrka och folkrörelse används helt utanför sin historiska kontext så kan i alla fall jag hålla mig för skratt. Folkrörelser har en egen kvalitet, liksom Svenska kyrkan har sin. Blanda inte ihop det.

På ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!

Så skriver prästen Lars B Stenström i ett blogginlägg, här citerat i sin helhet. Jag tyckte det var bra helt enkelt. Kyrkans Tidnings ledarskribent Brita Häll, som är bra på att mingla, tycker att tonläget i debatten om omskärelse varit ”extremt hård”. Jag undrar vilka debatter man varit inblandad i om man tycker så. Det som är extremt är, snarare än ord och åsikter, lismandet och kotterierna och I’ll scratch your back and you’ll scratch mine, ofta i svenskkyrklig kontext uttryckt i en extremt tryckande tystnad. Kritik är inte att ”puckla på varandra”. Den som tror på sina argument förstår kritik bättre. När kyrkan blir en klubb för de seriöst lättsinniga måste kanske kritiken mot Ulla Karlssons teser verka som ohederlig. Som jag sagt förut tyckte jag inte att den var det åtminstone från kritikernas håll, eftersom jag och andra tyckte att hon hade ganska fel rakt av och sa det, men påpekar gärna igen att de som tydligen tyckte att Ulla K hade poänger knep tyst om det så länge debatten varade.

Nå. Det känns som att vi har haft den här diskussionen förut.

Roligare är att jag upptäckte en predikan av Brian Gerard igår, ni vet pastorn som vann Allt för Sverige. Lyssna gärna på den. Den handlar om vikten av att som kyrka ta till sig kritik från de unga människor som lämnat kyrkan. Han säger: den första reaktionen när någon säger att jag har fel, är ofta att jag hamnar i försvarsställning: ‘jag har inte fel! DU har fel!’. Men tänk om jag har fel? Tänk om kyrkan skulle börja lyssna på kritikerna, istället för att utvärdera dem?

When Christians get it wrong: http://tindeck.com/player/v1/player.swf?trackid=erre

Tidegärden är en mycket god kunskapsbank för alla som vill lära sig mer om kristen tro.

Och kan ni tänka er: appen kostar ingenting.

Vad Gabriel Fjellander som gjort appen får ut av detta framgår inte av pressmeddelandet men det kan mycket väl vara så att han är den första fildelningspositiva unge mannen i Sverige som faktiskt delar med sig av sitt eget arbete och inte andras. Bara en sån sak.

Sprid gärna informationen för andra som kan tänkas vara intresserade. Och glöm inte att ange upphovsmannens namn.

Ladda ner appen för Android

Ladda ner appen för Mac

I slutet av min AT satt vi några stycken och mindes tillbaka. En kvinnlig kollega drog sig medicinplaceringen till minnes och beskrev: ”Vad stressigt det var, och så jobbigt med alla remisser man skulle faxa.”

Själv faxade jag aldrig. Remisserna lämnades på en disk och sedan ”faxades” de.

Det var inte den enda skillnaden. Kvinnliga kollegor kunde berätta hur patienter frågat dem ”när får jag träffa doktorn?”, hur de suttit till åtta på kvällen med andra läkares slutanteckningar, hur de blev schemalagda fotbollskvällar och mycket annat som ingen av männen kände igen.

Lika omodern som faxen är 2011, precis lika omodern känns den här typen av diskriminering. Ändå är båda en del av vår vardag.

Läs det här. Det är the story of my life, fast tvärtom. Jag har faxat. Manliga insikter som den här är vad kvotering handlar om. Inte att kvinnor skulle vara någon särskild sorts djur.

Ännu en socialdemokratisk partiordförande har avgått. Det är en skam som de behandlat dig; det är vi många som ser utan att känna till alla detaljer, skrev jag på ett vykort till Håkan Juholt och la på lådan i morse. Törnholmsvägen 51, 572 63 Oskarshamn.

På Twitter kommenterar folk. Det har de väl rätt till. En kille skrev: håller inte med Greider om att partifärg har betydelse. Drev är drev, det skulle nog både Juholt och Littorin hålla med om.

Stod det ens EN reporter utanför Littorins dörr?! Och han var minister, satt i regeringsställning, och anklagades för ett brott, svarade jag. Men de gick ju på hans familj i alla fall, sa killen. Gjorde de? Det var ju bara någonting han sa under presskonferensen för att kunna hoppa av mitt under Almedalsveckan. Ingen har kunnat hitta någon sådan artikel.

Killen gick inte i klinch utan googlade lite. Någon timma senare kom han med en länk till en Brännpunkt-artikel som sa att Littorin använt barnen som skydd för kritiken.

Håkan Juholts mamma blev uppringd i fredags kväll. En nyhetschef hade fått en reporter att göra knäcket, och reportern skrev: egentligen vill hon inte prata med journalister.

Västmanlands Läns Tidning, nyhetschef Alisa Bosnic, telefon 021-19 92 77.

Socialdemokraternas kris är helt självförvållad, twittrade Carl Bildt från sin höga häst. Nå, hans dag kommer nog den med.

För längesedan kunde mäktiga män sova i sina kistor för att påminna sig om sin dödlighet. Under en romersk fältherres segertåg in i en stad stod en slav bakom honom på vagnen och viskade: memento mori! Kom ihåg att du är dödlig!

Kalla den där slaven kulturvänstern eller näthatarna eller vilket namn som nu känns rätt för tillfället. Det går ändå inte att radera ut viskningen.

ur en lägenhetsannons: utsikt från balkongen

I wish you’d known me when I was alive, I was
a funny feller
The crowd would hoot and holler for more
I wore a drunk’s red nose for applause
Oh yes I was a comical priest
”With a joke for the flock and a hand up your
fleece”
Drooling the drink and the lipstick and
greasepaint
Down the cardboard front of my dirty dog-collar

Now I’m dead, now I’m dead, now I’m dead,
now I’m dead, now I’m dead
And I’m going on to meet my reward
I was scared, I was scared, I was scared, I was
scared
He might of never heard God’s Comic

So there he was on a water-bed
Drinking a cola of a mystery brand
Reading an airport novelette, listening to
Andrew Lloyd-Webber’s ”Requiem”
He said, before it had really begun, ”I prefer
the one about my son”
”I’ve been wading through all this unbelievable
junk and wondering if I should have given
the world to the monkeys”

I’m going to take a little trip down Paradise’s
endless shores
They say that travel broadens the mind, till you
can’t get your head out of doors

I’m sitting here on the top of the world
I hang around in the longest night
Until each beast has gone bed and then I say
”God bless” and turn out the light
While you lie in the dark, afraid to breathe and
you beg and you promise
And you bargain and you plead
Sometimes you confuse me with Santa Claus
It’s the big white beard I suppose
I’m going up to the pole, where you folks die of cold
I might be gone for a while if you need me

Now I’m dead, now I’m dead, now I’m dead,
now I’m dead, now I’m dead and you’re all
going on to meet your reward

Are you scared? Are you scared? Are you scared?
Are you scared?
You might have never heard, but God’s comic

Herr talman! Samtidigt som vi noga följer hur ekonomin försvagas i vår omvärld ser vi att det i vårt eget land finns oerhörda styrkor och möjligheter som inte tas till vara. Arbetsförmedlingen meddelade så sent som i går att varslen ökar. 30 000 nya personer anmälde sig som arbetslösa under december månad. Den otrygghet som sprider sig runt om i landet riskerar att förlänga och fördjupa krisen.

Är du trygg vågar du investera, byta bil, måla om huset, köpa en ny diskmaskin, genomföra den semesterresa du så länge drömt om. Har du framtidstro vågar du satsa, starta eget företag, byta bostad, gå en utbildning, ja kanske sätta barn till världen. Du blir en kraft som stärker ekonomin. Det är människor med arbete och en säker välfärd som är trygga och känner framtidstro. Så hänger det ihop.

Därför måste de svårare tiderna i vårt eget land mötas med en aktiv politik. Det kräver svåra avvägningar och prioriteringar, men det är möjligt just därför att Sverige rymmer så mycket kraft och så stora möjligheter. Politiken måste lära sig av de misslyckanden som vi har bakom oss. Arbetslösheten minskar inte genom att man gör de arbetslösa fattigare. Utanförskapet hålls inte tillbaka genom att man tar resurser från sjuka och arbetsskadade. Sverige varken blir tryggare eller får mer framtidstro om vi satsar på historiska skattesänkningar samtidigt som vi gömmer undan arbetslösa i fas 3, som nu är en större arbetsgivare än Volvo. Framtidstron ökar inte för någon för att pensionärerna straffbeskattas.

Herr talman! Arbetslösheten är och förblir ekonomins viktigaste siffra. Vi har inte råd med arbetslösheten. Därför måste vi se till att varje människas styrka och kompetens tas till vara. Bara så kan hopplösheten och främlingsfientligheten hållas tillbaka. Bara så kan barnfattigdomen, som nu ökar, tryckas tillbaka. Bara så kan man garantera frihet för alla medborgare i denna generation och nästa. Vi kommer aldrig någonsin att acceptera en massarbetslöshet som biter sig fast på dagens höga nivåer kring 8 procent. Arbete åt alla och full sysselsättning för att frigöra kraften hos alla människor är socialdemokratins politiska uppgift, och den viker vi aldrig från.

(Applåder)

Vi ska frigöra kraften i Västra Götaland för att se till att de män och kvinnor som får gå från arbetsplatserna får vidareutbildning och kompetensutveckling och därmed står starkare på arbetsmarknaden. Vi ska frigöra kraften hos alla våra ungdomar, så att deras livskraft och drömmar inte förspills till arbetslöshet utan flödar ut i arbetslivet. Vi ska frigöra kraften hos alla de kvinnor som hålls tillbaka från ledande positioner och karriärutveckling i arbetslivet utan annan anledning än deras kön, hos alla dem som arbetar ofrivillig deltid och fortfarande saknar rätten till en hel arbetsdag. Den rätten ska vi ge dem.

Vi ska frigöra kraften hos varje människa som kommer till Sverige. Vi ska se till att varje kompetens och utbildning kommer till användning; arbete blir på så sätt en väg in i samhällets gemenskap. Vi ska motarbeta den främlingsfientlighet och diskriminering som slår hårt mot enskilda människor och gör Sverige till ett fattigare land.

Vi ska frigöra den gröna kraften. När regeringen står stilla och även inom detta område uppblåst konstaterar att man är bäst, vilket sannerligen är långt från sanningen, vill vi gå framåt. Svenska storstäder ska gå i täten och bli världsledande på miljöeffektiv uppvärmning och transporter. Vi vill investera både i storstad och på landsbygden genom att bygga ut tunnelbanan i Stockholm och satsa 11,5 miljarder på utbyggd kapacitet i järnvägssystemet i hela landet. Vi vill satsa på en social förnyelse genom att modernisera lägenheterna i miljonprogramsområdena, som vi tidigare byggde upp gemensamt. Detta skapar jobb och tillväxt.

Det finns, statsministern, i vårt land en offentlig kraft att släppa loss hos alla de människor som i dag är arbetslösa därför att det saknas utbildningsplatser, som inte kan flytta dit där jobben finns därför att det saknas bostäder eller som måste täcka upp hemma därför att barnomsorgen och äldreomsorgen inte fungerar på de tider man behöver dem. När vi ser detta förstår vi vad det är som bygger Sverige starkt. Vi ska höja utbildningsnivån. Vi ska bygga bostäderna. Vi ska stärka välfärden. Det är vår uppgift och vår väg framåt.

(Applåder)

Det handlar om en jobbpolitik som är tydlig och konkret och till sista kronan finansierad, inte en politik som uppgivet berättar vad som ska skjutas på framtiden. Vi ska stärka näringslivet, skapa arbete genom en riktad miljardsatsning på samverkan inom ny forskning och öka Sveriges konkurrenskraft inom medicin, miljö, framtidens transporter och fler områden där svensk forskning kan omsättas till arbete. Små företag ska växa genom sänkta sociala avgifter. Stora företag ska bli större genom att forskning och utbildning bryter ny mark och att nytt riskkapital frigörs. Genom att stärka näringslivet och företagsamheten stärker vi hela Sverige.

Vi ska stärka våra skolor och universitet, som ska utbilda både morgondagens och dagens arbetskraft. Vi ska ha en skola där lärarens kompetens ställs i centrum, en skola där alla före 25 års ålder ska ha en fullständig gymnasieutbildning. Det kräver investeringar, inte bara nya regler och nya betyg. Vi avsätter därför 2,4 miljarder kronor under de kommande fyra åren för kompetensutveckling för lärare. Vi investerar i 57 400 platser inom högskolan, traineejobb och utbildningsvikariat. Genom att stärka utbildningen bygger vi Sverige starkt för morgondagen.

Vi ska ha en stark arbetsmarknad, där utbildning och matchning sätts i fokus och ingen människa lämnas efter. Därför vill vi flytta över 700 miljoner från ineffektiva coacher till förstärkt förmedlingsverksamhet. Vi vill bygga riktade utbildningar för den generationsväxling som står framför oss. Det arbetet måste påbörjas nu. Vi ska bygga – och det handlar bara om vilja – de moderna arbetsplatserna, där du håller så att du kan arbeta fram till din pensionsålder, där vi bygger bort de fysiska och psykiska skadorna och där tillfälliga anställningar inte kan staplas på varandra i en evighet.

Att frigöra kraften i Sverige kräver en genomgående förstärkning av samhällets alla delar. Vi vill genom vår jobbpolitik stärka näringslivet, infrastrukturen, skolan, arbetsmarknaden och arbetsplatserna och på så sätt i en helhetslösning skapa nya jobb. Full sysselsättning är vårt mål. Därför bestrider vi regeringens inställning att näringslivet är ett särintresse. Därför bestrider vi regeringens inställning att gymnasieskolorna ska ha mindre resurser och att arbetsmarknaden ska ha piskor men inga morötter. Framför allt bestrider vi tanken att små enskilda symbolhandlingar skulle vända utvecklingen framåt. Vi går inte fram på en tunn linje, utan på en bred front som stärker hela samhället. Vår jobbpolitik, statsministern, är ingen slogan, kampanj eller knapp, utan en kraftfull och sammansatt satsning där samhällets resurser används där de behövs allra mest.

Vi socialdemokrater är stolta över att vi står upp för idén att det ska gå bra för Sverige genom att de människor som bor och lever i vårt land mår bra och att vi investerar i varandra genom livets alla skeden. Den som har ett jobb inser och känner att dennes frihet inte blir större därför att en arbetslös döms till fattigdom. Den som är frisk känner att dennes frihet inte blir större för att en syster eller broder som är sjuk döms till fattigdom. Det handlar om att den som har det bra också känner ett ansvar för den som har det sämre. Man kan inte ensidigt ha en politik som gynnar dem som för evigt är placerade i solsken. Vi måste säkerställa att de medborgare i vårt land som står i regnet får rätt att komma ut i solskenet. Ni för en politik som bryter isär samhället och som är ett brott mot en lång svensk tradition av sammanhållning.

Mot det program och de ambitioner som jag har redovisat här står – ja, vadå? Det har kommit ett besked om att regeringens hittills enda åtgärd för att klara jobben, jobbskatteavdrag nr 5, skjuts på framtiden. Därutöver är det tomt, uppgivet, urskuldande och framför allt uppblåst. Efter fem år är nu det borgerliga misslyckandet ristat i sten. Det finns en annan väg framåt för Sverige.

(Applåder)

(va, vad trodde ni att det här blogginlägget skulle handla om? läs mer av veckans partiledardebatt på riksdagens hemsida)

Jag önskar att Malou von Siwers, som idag meddelar att du är hennes nya sidekick i TV4, ändrar sig. Jag hoppas att Expressen blåser av ”Birros bord”. Jag hoppas att Expressen slutar anlita dig som krönikör. Jag kräver ingenting, för de får göra precis vad de vill och anlita vem de vill. Men jag kan hoppas att läsarna och tittarna inte vill ha en homofob, halvrasistisk extremist som lyfts fram för att kommentera samhällsproblem.

Då Marcus, då kan du orera fritt i Världen idag och Dagen eller på Livets Ord-möten, och slippa få kritik. Men så länge du drar fram den här dyngan i bred offentlighet kommer jag ha svårt att hålla käften.

Eftersom jag numera har ett Twitter-konto delade jag min obehagskänsla till författaren av texten, som lika konsekvent inte svarade, varför jag nu skriver det här för er: Det är ett problem om man tänker sig att det går bra att ha ruttna åsikter ”någon annanstans”, eftersom det ju finns människor där också. Ruttna åsikter är inte okej någonstans, ska alltid bemötas, kritiseras, diskuteras.

Både som kulturskribent och troende känner jag stor oro inför den här utbredda synen i svensk debatt på yttranden som görs i kristendomens namn. Dels är det förenklande; det följer just den logiken som kategoriska sanningssägare som Birro har själva: att de har ”rätt till sin åsikt” och att kritik är ”näthat”, dels är det intellektuellt inkonsekvent eftersom samma människor ofta har en påfallande enkel syn på komplexa religiösa uttryck som den judiska omskärelsen eller adventsbesök i kyrkorna – det ska bara bort. Helst idag.

Är det för mycket begärt att kyrkan kan få räknas som en del av samhället åtminstone av de som tror sig om att kritisera den på rationell grund?

På radio talar Fadimeh Sahindal om det patriarkala kvinnohat som till slut mördade henne: ”Det är ingen kultur. Det är en jävla sekt”. Tio år sedan nu var det hon dog, då en ögonöppnare för många. Har de där ögonen stängts igen? Eller ser de bara vissa saker? Okunskapen om kyrkan är enorm i Sverige, på så många håll. En folkbildning är snarast av nöden.