Översikten av Seglora smedja är klar

Idag offentliggör Carolina, Gabriel och jag vår översikt av Seglora smedja. Dokumentet med bilagor ligger för fri nedladdning på Scribd och vi uppmanar Seglora smedja och alla andra att ta del av och bemöta det vi kommit fram till.

Inte minst ligger i detta en uppmaning till Svenska kyrkans valda ledare att träda fram och ta debatten.

Översikten finner ni här: http://www.scribd.com/doc/95130416/Oversikt-av-Seglora-smedja

Länka till den sidan om ni skriver om översikten. 

I dokumentet finner ni våra mejladresser för kontakt. Jag lämnar också detta kommentarfält öppet för den som inte har Facebook-konto och kan skriva på Scribd, men allra helst skulle vi vilja se att man formulerar sig självständigt i egna blogginlägg och artiklar. Detta för att diskussionen ska bli så lätt som möjligt att följa och av hög kvalitet. Det finns dock ingenting som är bråttom här. Snarare handlar det om att lyfta blicken och kanske backa några steg för att kunna ge ett längre tidsperspektiv på dagens händelser i Svenska kyrkan, och både se bakåt i tiden och in i framtiden.

Jag personligen upplever att detta varit ett jobbigt material att hantera. I vanliga fall sysslar jag med analyser av konstverk; skivor och konserter och filmer, och även om det kräver en noggrannhet som man blir galen på ibland blir man alltid lyft av – som Ingmar Bergman sa om det stora arbetet med att filma Trollflöjten – Mozarts underbara musik. Här är det tvärtom. Här har det handlat om att försöka dekonstruera vad det är i Seglora smedja som inte fungerar, och det är ett ledsamt material att tränga in i och det har skett med stort inre motstånd. Helst skulle jag förstås sett att den kyrkliga nivå som gett stöd till Seglora smedja gjort den här analysen själv. Det är någonting helt normalt att kulturföreningar som erhåller verksamhetsstöd granskas mer djupgående och transparent än att beslut om bidrag tas vid sittande bord. Kritiken som förekommit från många håll redan från början borde ha räckt för att de ansvariga skulle ha reagerat. Men efter vinterns debatthaveri i Kyrkans Tidning som spred sig till andra tidningar och sociala medier förstod vi att vi skulle vara tvungna att lägga fram mer än kritik.

I Svenska kyrkan är reaktionen alltför ofta att lägga locket på. Mitt bestående intryck är att det trots all god vilja ofta saknas en kompetens att bedriva självkritisk verksamhet. När konflikter spricker upp har man dålig beredskap för att analysera vad som hänt. Det här kommer kyrkan att behöva bli bättre på, så att man i efterhand men inte minst i förväg kan identifiera styrkor och svagheter i resonemang och strukturer. Kritik är inte att vara taskig i största allmänhet. Att ta konflikter är inte detsamma som att starta konflikter. Genom att göra sig svag kan man bli stark. Med de orden går jag förhoppningsvis vidare till roligare projekt.

Debatt

Om det är som Churchmill skriver och prästen Helena Edlund inte fick komma till tals i debatten som till stora delar handlade om henne, då är det inget annat än en skandal.

Gästblogg: Gångedagar

Men ni! Nu blir det premiär – för första gången ska någon annan skriva på den här sidan. Det är Anders Stenström, engagerad inom Tolkien-fandom och -forskning samt kyrkvaktmästare, som nämnde något i ett mejl om att han bett över grödorna, som jag har bjudit in att gästblogga.

Här finns inget mer att orda om – shoot, Anders!

*

Nyligen var det gångedagar (med ett lärdare ord rogationsdagar), de där dagarna mellan bönsöndagen och Kristi himmelsfärd då man förr brukade gå omkring på fälten och be för god äring. Den traditionen har jag upprätthållit i många år. Där jag bor nu har jag en remsa trädgård utanför min lägenhet (se Albytäppan), men när jag en gång i tiden började med odling var det på några kolonilotter i Uppsala, som jag hade tillsammans med ett par vänner. Att be om Guds välsignelse över det hela tyckte vi var en god sed. Jag hade varit med om gångedagsprocession med sång på Östanbäcks kloster, men på kolonilotterna blev det en förenklad version.

Mitt rogationskors.

Med ståltråd surrade jag ihop två gamla trästycken till ett kors, fick litet vigvatten från kapellet i ett kristet studenthem och tillverkade en stänkkvast av kvistar från de egna buskarna. En av gångedagskvällarna samlades vi, en av oss bar korset i täten, jag gick sist och stänkte ut vigvatten, och på det sättet vandrade vi under tystnad omkring så att vi täckte in hela ytan. Som avslutning bad jag en för ändamålet skriven bön.

Precis samma ritual, med samma kors och samma kvast och med några ords geografisk anpassning samma bön, har flyttat med mig hit till Alby. För några dagar sedan var det alltså rogationsdags igen. Lyckligtvis finns det ett par kyrkligt sinnade vänner i grannskapet, så att det även här kan bli ”två eller tre församlade’.

För att en procession på tre skulle kunna vända i änden av täppan lade jag ut ett par bräder på jordbädden.

Bönsöndagen (”Rogate”) med sina efterföljande dagar infaller ju alltid på våren, då det naturligtvis känns aktuellt att be för grödorna. Men det frälsningshistoriska motivet, om man ska kalla det så, är att Kristi himmelsfärd innebär hans framträdande inför Tronen som vår fullkomlige överstepräst. Inför himmelsfärden är det alltså på särskilt sätt tid att samla och överlämna allt han ska få med sig: oss själva, våra liv och behov på alla plan.

Man behöver tråckla sig fram höger om svartavinbärsbusken och sedan in till vänster framför rödavinbärsbusken, därför ett par trampbrädor ovanpå odlingslådan.

Allt är redo och vigvattenskålen framställd på trädgårdsbordet. Genom åren har förstås nytt vatten behövt inskaffas ett par gånger, men nu är det praktiskt taget slut igen. En av de gångande har åtagit sig att fylla på före nästa år.