Vad var det jag sa

Nu börjar efteranalyserna av efteranalyserna av Bengt Ohlssons famösa drapa ramla in. Det blir förstås, som allt nuförtiden känns det som, i mångt och mycket en mediadebatt. Maria-Pia Boëthius som sällan twittrar skrev på Twitter en öppen fråga till Dagens Nyheter: Vilka skribenter valdes bort av redaktionen att få kommentera debatten? Det är en bra fråga. Jag vet att jag valdes bort (inte av DN men radion) och kanske Boëthius då. Säkert hemskt många andra. De skrev kanske på Newsmill och SVT:s debattsajt istället; där läser jag inte men vet att debattdebatten spred sig som ett virus.

Bengt Ohlssons text var kul som vanligt och gav uttryck för hans frustration som i stor utsträckning var helt privat. Det är iockförsig ett intressant dilemma i sig, detta att en del av oss har privata liv och yrkesliv som är helt ihopflätade. Fler känner nog igen sig i det. Ohlsson lyckades i sin text inte ta sig ur dilemmat men han lyckas ändå få syn på klistret, så att säga, vilket är mer än man kan säga om en del jag vet om och det är alltid mycket värre när folk inte ser sin egen belägenhet.

Jag fick alltså inte kommentera debatten redaktionellt, vilket gjorde att jag tappade sugen att kommentera saken fast den är ganska intressant. Och så gör jag det här, nu, istället, vilket inte är vidare konstruktivt, egentligen rätt slött (jag har inte gått upp ur sängen än).

Nu ska jag komma till saken, för jag vill ha kaffe: jag såg att Ohlsson angrep Ohlsson själv, och därför kunde inte ärendet i hans text per definition komma från vänster eller riktas mot vänster. Det var en text med en udd som riktades inåt hans egen hjärtkrets. Jag avfärdar inte sådana texter, men politik är det inte. Men det är ett tidstypiskt exempel på den opolitiska politiken (jfr den omusikaliska musiken varje lördag nu ett tag) att bara för att någon säger ”kulturvänster” så går folk igång och tänker ”jaha, nu pratar vi kulturvänster” men det gjorde vi ju inte alls. Ibland måste man faktiskt titta på ord och se om de verkligen definierar verkligheten. Carolina Johansson gör det på ett tragikomiskt sätt här.

Vänsterpolitik handlar i korthet inte om klädstil och Slussen utan om fördelning av resurser och kapital av alla sorter (ekonomiskt, socialt, kulturellt, och så vidare om det finns fler). Vänstern är en position, inte en positionering. Vad vänstern gör är att agera solidariskt och att angripa högerpolitik. Om vänstern bara pratar om sig själv, så är det inte vänstern. Bengt Ohlsson borde skrivit en pjäs och försökt gestalta det han såg på något vis a la Lars Norén istället för att göra kulturdebatt av det.

Det känns jävligt irriterande och symptomatiskt att såhär två månader senare behöva säga ”vad var det jag sa”. Jaja men jag var inte den enda rösten som sa det heller. Jag såg några på Twitter också. Ni ser, jag bidrar till snuttefieringen by the minute.

Alla ni som är intresserade av att förstå konflikterna som emanerar ur Seglora smedja (intresserad är fel ord – är det inte egentligen som en blåsa i munnen som tungan inte kan låta bli att känna på?) kan ha god behållning av att lyssna på det här som är relaterat till Ohlsson-debatten. Börja med det programklippet där det står ”Om engagemang Anders Johansson” och fortsätt på nästa när det tar slut (hela det här svamliga inlägget är egentligen bara ett sätt att säga ”lyssna på det här”. Jag skulle ta bort allt jag skrivit om jag nu inte hade skrivit så länge att det känns tråkigt att göra det).

Apropå blåsor i munnen så tycks jag ha smittats av den riksbekanta influensan. Ont i halsen. Orelaterad association.

Edit 11.34: Alltså, återigen, detta.

Edit 12.09: Ohlsson-debatten handlade visserligen om kulturellt kapital som jag ovan säger är en vänsterfråga, men den fördes bara av folk som har mycket kulturellt kapital. Det är det jag menar. En massa röster kom inte till tals (menar inte bara min, herregud).