Kontextuellt

Det här är väldigt fascinerande. Joachim på bloggen Kolportören postade nyss ett klipp där en världsviolonist spelar i en vänthall och nästan ingen reagerar. Joachim menar att det ställer ”en rad viktiga frågor kring hur vi uppfattar skönhet och kring när vi slutar göra det. Har vi förmågan att känna igen talang och skönhet i oväntade sammanhang? Måste något kosta pengar för att kunna uppskattas?”.

Jag är ju fascinerad över att ett sådant experiment kan uppfattas som fascinerande, eller vad man ska säga. Jag menar inte att vara dryg utan bara att det här är en så självklar del av konstens verklighet att jag blir förvånad över att någon kan bli förvånad. Dels är kultur i vid mening alltid något kontextuellt som förutsätter en förförståelse av sin publik (ställ Rob Bell eller KG Hammar för att predika i ett hörn på en tågstation och se hur lång tid det tar innan väktarna kommer), dels laborerar scenkonst alltid med Kejsarens nya kläder – och det är inget dåligt, i sig. Konsten drar in oss i en illusion. Utan illusionen verkar konstnären som en vanlig människa och konsten blir ogestaltad. Det är vi inte intresserade av.

Det som är viktigt är att Kejsarens nya kläder inte blir det enda som upplevelsen går ut på. Det är bland annat det som konstkritiken är till för. Kritikern ska se nyktert på det den ser oavsett i vilket sammanhang det sker i.

Det är på grund av det här som hela promobiten är så stor och viktig för artisterna. Utan kulturförmedlare och arrangörer och producenter och marknadsförare som bygger upp hela den här föreställningen om Det Magiska skulle vi inte lyssna på U2, Michael Jackson, Madonna, Glenn Gould; ingen. Men även i folkkulturer bygger kontraktet mellan musiken och åhöraren på föreställningar, även om de inte behöver handla om ”god smak” och ”bra musik”, och så vidare.

Blir ni förvånade över det här? Trodde ni att folk skulle stanna och lyssna på världsviolonisten med miljonfiolen? För ni vet väl att det här skrivs av en väldigt skicklig musiker, som nästan ingen lyssnar på? Det är ett strukturellt och inte personligt fenomen och medan några av mina bekanta blivit firade artister – Jonathan Johansson, Emil Svanängen, David Åhlén – är de flesta helt okända. Och det beror inte på att de är sämre. Eller kände ni till Kerstin Kallin, Gunilla Thostrup, Lisa Lindal, Victoria Ersmark, Jesper Jonsson, Robin Spurrier….?

Apropå Jonathan så såg jag honom dela scen med Laleh en gång för kanske sju år sen sådär, på en liten spelning under Stockholms kulturnatt. De var likadana musiker då som de är nu men publiken var inte stor och inte särskilt begeistrad. Man skulle kunna göra om det där experimentet med vilken musiker som helst i vilken genre som helst och få samma resultat som i Washington. När jag jobbade på Riksföreningen för folkmusik och dans hade vi ett årligt projekt som hette just Folkmusik i tunnelbanan med professionella musiker, och vi hade scen och ljudanläggning. Utan den skulle ingen ha sett oss.

Det är inget dåligt i sig, men det är inte bra om det är en nyhet för folk, om ni faktiskt går omkring och tror att den konst som hörs och syns gör det för att den är ”bäst”.