Det Maria Schottenius skriver i DN idag om kyrkomusiken som kanar omkring, det kräver en kvalitetsdiskussion. Någon sådan existerar inte i Svenska kyrkan. Jo – säkert pratar musiker med varandra om vad som varit bra och mindre bra. Men vad spelar det för roll vad musiker talar med varandra om? Och denna fråga vad “bra” är, den saknas. Kyrkoherdarna har makten över församlingarnas riktning. Kyrkoherdarna vet inte ett skvatt om estetik eller musikhistoria. Därför “kanar omkring”.
Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet.
Men sen, att hamna i “ett magnifikt orgelstycke med fullt ös från läktaren, eller en skimrande körsång i vacker stämflätning faller pladask när en präst börjar med sitt småprat om ditt och datt” som Schottenius gör, det är inte progressivt och en kyrka är antingen progressiv eller död. Kultur är det som är i ständig utveckling samtidigt som det aldrig får förlora kontakt med sina rötter. Utveckling är inte ett krampaktigt försök att “förnya” för förnyandets skull. Det som lever utvecklas av sig själv. Den konstnär som deltar i en ständig kvalitetsdiskussion har inga svårigheter att stå stadigt på marken och pröva sina vingar i utrymmet mellan dåtid, nutid och framtid. Det går utmärkt för en traditionsmusiker att hitta det utrymmet, se med fördel på folkmusiken här i landet som är av en oerhört hög kvalitet och som också därför rekryterar unga spelmän i en rasande fart. Så har det varit länge men då stänger folkmusiken alltså inte dörren för den som kommer med exempelvis en cello och vill vara med, eftersom spelmän och sångare med förankringen i traditionen haft strategiska platser på framförallt utbildningarna och inte varit rädda för att utarmas av det som är annorlunda.
Medan Svenska kyrkan håller fast i formen och hellre anställer klaviaturackompanjatörer än verkliga musiker. Sedan sitter de där ensamma och handfallna och kan inte ta en diskussion om “Det vackraste” och “Gökvalsen”. Det är förfärligt sorgligt. Svenska kyrkan lämnar sina kyrkomusiker i sticket. Men jag ser ingen förändring i sikte. Svenska kyrkan tror fortfarande att den är självförsörjande på musik. I växthus där syret stannar växer det inget bra.
Gick faktiskt till “Mitt i musiken” på SR och lyssnade. Minns en organist som arrangerade – hur nu det riktigt gick till fattar jag inte men så är jag inte musiker! – “You are the sunshine of my life” för kyrkorgel. Det lät bra men kändes rätt långsökt för det instrumentet ändå. En annan kyrkomusiker vägrade “I folkviseton” i kyrkan men spelade gärna den efteråt. Då man läser på olika siter som Bröllopstorget och Familjeliv hur unga – och äldre med för den delen – vill ha mindre Gud och mer sväng i kyrkan blir man undrande. Det är nog dags att sätta ner foten. Gud och Kyrkan är ett….eller ska åtminstone vara……
Det är ofta ingen motsättning utan alla dessa goda saker hör ihop. Men det kräver en professionaliserad medvetenhet som saknas i SvK överlag. Jag räknar in prästerna, det är ju de som bestämmer.
PS! Vilken vilsam läsupplevelse din blogg nu är tycker synsvaga Berit!!
Well, tjugondag Knut imorgon va.
En liten sidoparantes. Vi bör inte förbise oss konservativa kyrkobesökare. Vi är ofta ingen kraft till förnyelse eller utveckling. Trots att vi är få, har vi en stark påverkanskraft. En kraft som kan hämma eller uppmuntra.
Menar du som motsättning till utveckling? Det är ingen motsättning, se mitt svar till Berit. Om man vet var ens kyrkomusiker har sina rötter vågar man lita på dennes fötter. Litet djungelordspråk, uppfunnet nu :)
Kul att du inspirerade Schottenius till att skriva om kyrkomusik. Grattis!
What, det tror jag inte. Hon hade lyssnat på radio (intressant program, för övrigt).
Vet. Läste hela hennes inlägg. Men, kanske spelade din text i SvD in lite? SvD borde låta dig skriva en replik till DN:s text (om du har tid, alltså).
Bra texter-din och Schottenius. Själv har jag ledsnat på kändis-jojkarna som kan stå och håna kyrkan och kristna människor och sedan lyfta tunga arvoden för att sjunga helt kristet orelaterade sånger i en helgsmålsbön. Kyrkomusiker kan faktiskt sätta ner foten på annat än pedalerna. Pengarna används bättre när utbildade kyrkomusiker spelar musik som stämmer med både tro och (törs jag säga det) god smak.
Bra skrivet! Goda tankar. Inspirerade till ett inlägg – med hänvisning hit – på min egen blogg.
Du skriver bland annat såhär, Stig (ni andra, kolla gärna in Stigs blogg, alltid läsvärd + dessutom rolig):
Om musikandet skriver sofia lilly jönsson bland annat såhär:
…en kyrka är antingen progressiv eller död. Kultur är det som är i ständig utveckling samtidigt som det aldrig får förlora kontakt med sina rötter. Utveckling är inte ett krampaktigt försök att ”förnya” för förnyandets skull. Det som lever utvecklas av sig själv. Den konstnär som deltar i en ständig kvalitetsdiskussion har inga svårigheter att stå stadigt på marken och pröva sina vingar i utrymmet mellan dåtid, nutid och framtid.
Jag håller med henne!
Om man i citatet byter ut orden kultur och konstnär mot teologi och förkunnare eller präst blir det också klokt sagt. Men det är en annan diskussion.
Det är PRECIS det jag talar om. Att det inte kan vara någon skillnad mellan hur man behandlar musik och teologi och förkunnelse. När det gäller predikokonsten förstår alla att den måste förändra sig efter personen och tiden och sammanhanget, och teologin i SvK är extremt progressiv ibland, men musiken måste så förtvivlat vara en snuttefilt för de som gillar “orgelbruset”. Det vore som att ge efter för de som tycker att prästen ska stå i predikstolen bara för att det alltid varit så, eller att församlingen ska falla på knä vid en altarring bara för att det alltid varit så.
Sofia, du återkommer ständigt till kärnan och där du började denna nya Blogg. Felet är från början att dopet blir medlemsskap och så småningom makt i kyrkorådet över pengarna. Var finns den helige andes ledning mellan kyrkoherden och musikern?
Du har fått din stora musikaliska begåvning, intellektuella skärpa och viljestyrka och vill ge tillbaka i kyrkans tjänst. Kyrkan har bara försmått dig och sårat dig, som jag ser det.
Tron på budskapet är en gåva, som aldrig kan köpas för pengar! Det finns för många anställda, som inte ens tror på sin uppdragsgivare i himlen!
Tack för en mycket intressant länk igen och för ditt mod att belysa det skeva!
(Det tråkiga är att frikyrkans solister av hög klass måste gå till teatern för att få anställning, som passar begåvningen. Hos oss finns inte pengar till anställningar av musiker heller.)
Men frikyrkan är i alla fall ganska bra på att ta emot musik av olika sorter. Även om säkert en del faller mellan stolarna där också. Frikyrkan är faktiskt inte lika rigid, generellt.
I Smyrnaförsamlingen, Göteborg, är det olika kombinationer av musiker och sångare nästan varje söndag. Göteborg har ju Musikhögskola och Smyrna har musikskola, så det är ett rikt utbud. Big Band kan få spela i samma gudstjänst som symfonikerna medverkar och spelar till kören. Men ingen får betalt efter vanliga gudstjänster.
Det är bara den helige ande som kan hålla ihop så många olika smakinriktningar.
Jag som huserar både i SvK och frikyrka vet att problemen kan vara desamma på båda ställena, men med mindre pengar i frikyrkan blir det mindre trångt med musiker som bara vill glänsa och / eller tjäna pengar och inte har något att säga. Förrättningar med människor som vill “ha så litet Gud som möjligt” likaså.
Men nog finns det progression i SvK också och stor konst fast vigslar och dop är sällan de ställen där det händer.
Lite credning bara: Jag måste ge dig lite kudos för att du skriver om kultur och kultursyn, du har skrivit en hel del grejer som verkligen har hjälpt mig att reflektera vidare. Även de mer kulturpolitiska texterna, som faktiskt brukar vara de som jag läser med störst behållning. Keep trucking!
Tack för att du säger det.