Plockade ut en bok ur min faders rätt gamla (och därför rätt intressanta) hyllmetrar med musikalisk litteratur, Einar Ericis inventering över Sveriges äldre orgelbestånd (före 1850).
Erici var en såndär amatörforskare som finns inom olika områden som ändå kan åstadkomma väldigt mycket, särskilt kanske insamlingsjobb som är värdefullt för samtida och senare generationer att ha och titta i när de inte orkar eller längre kan åka ut själva. Orgelinventeringen är gjord i en för en viss slags historisk forskning typisk känsla av att någonting gammalt höll på att gå förlorat och därför måste bevaras, om inte i den fysiska världen så åtminstone i arkiven (Erici hade också ett imponerande skägg som var ovanligt på 1950 – och 60-talen och tycks ha tagit fotografier av andra män med skägg, vilket ju går på samma linje).
Jag är intresserad av det här eftersom ett inte oansenligt argument för orgeln i dagens kyrkomusik är just bevarandet av något gammalt. Det som intresserar mig mest med Ericis forskning är då uppsåtet snarare än de orglar han dokumenterade. Hans material blir användbart för eftervärlden också på ett annat sätt än han själv tänkte det; ur en estetisk synvinkel, som ett dokument över synen på musik.
Einar Erici var till yrket läkare och tjänstgjorde länge vid Stockholms stads tuberkulossjukhus och drev även en privatpraktik. Han hyste tidigt ett intresse för kyrkobyggnader och kyrklig konst. Hans fotografier av svenska kyrkor är omfattande. Det område i vilket han är mest känd och där han rönte mest uppskattning är de svenska orglarnas historia. (Riksantikvarieämbetet, se länk ovan)
Här är han själv vid spelbordet. Jag vet inte om han spelade själv eller om han bara tyckte att det var fint att få presenteras så, men jag antar att han var amatörorganist åtminstone.
Jag ska nu lägga upp förordet till boken, som utkom samma år som han dog faktiskt, 1965.
Jag kommenterar förordet under bilderna, men min kommentar förutsätter att man läst det själv.
Det här är en jätteintressant och talande text. Till att börja med får vi veta att orglar från tiden före 1850 klassificeras som äldre. Erici berättar väldigt bra om utvecklingen under 1800-talet då orgelbyggandet satte fart och så småningom gick in i ett romantiskt ideal med, tror jag, ljudstarkare och -skarpare orglar, som Erici inte gillar.
Uppgiften om att 60 % av landets kyrkor – majoriteten – vid 1800-talets mitt ”ännu” saknade orglar har jag inte sett så exakt tidigare men den verkar riktig. Historieböckerna är fulla av beskrivningar om hur det kunde gå till på den här tiden när det kom en organist till byn och veritabla akustiska krig utbröt mellan honom och församlingen när han försökte spela starkare för att överrösta deras sång. Jag sätter citattecken på ”ännu” för emfas på perspektivet. Orgeln existerade alltså inte för majoriteten av landets befolkning (förutsatt att procentsatsen är någorlunda överförbar till antalet människor, men om vi går tillbaka till det sena 1700-talet och före urbaniseringen är den det). Kyrkomusik var detsamma som oackompanjerad, traderad psalmsång som man sysslade med tillsammans och som leddes av en försångare ur församlingen eller en klockare som inte nödvändigtvis hade någon högre musikalisk utbildning. I början av 1800-talet tillkom utbildning för organister och denna vilja att standardisera är ett uttryck för moderniteten som drevs av det borgerliga civilsamhället som växer fram vid denna tid, jfr folkskolan.
Det här var inte en församlingsdriven utveckling, lika lite som landsbygdens befolkning ville ge upp sina tegar och bli arbetare i stadens fabriker.
Att kärleken till orgeln står emot behoven hos församlingen ser vi av Ericis släng mot orgelrörelsens ombyggnationer som gjordes enligt principen ”för att bättre kunna fylla sin uppgift i gudstjänsten”. För Erici är det instrumentets klang som är grejen. Allting annat är sekundärt.
Detta betyder dock inte att det inte kan finnas helt evangeliskt legitima skäl att vilja ha en vacker klang eller något annat av ett instrument eller andra delar av den kyrkliga verksamheten. Restaurerar man en orgel så är det förmodligen en god idé att vara trogen originalet. Jag vet heller inte om Einar Erici var en from människa men en man som går omkring med en sådant skägg i efterkrigstidens Sverige ger inte ett intryck av att vara opportunist. Den sista förhoppningen om framtidens idealorgel som bär ”tonen från himmelen” är alltså säkert hans uppriktiga credo. Einar Erici har en gång upplevt en överväldigande skön klang ur en orgel och har, som han skriver, sin inställning klar för sig. Men räcker den att bygga en framtid på?
Einar Ericis synpunkter är nämligen ett gott exempel på de förhärskande föreställningarna om vad som är gammalt och vad som är rätt i kyrkomusiken, både hans längtan efter det som han uppfattar som ursprungligt och den romantiska och moderna orgelrörelse som han beskriver. Det här är vad jag undrar: är det rimligt att en ideologi från 1800-talet, låt vara med musikaliska rötter i en äldre europeisk högreståndskultur som absolut har sin legitimitet för många människor idag, Bach och sånt, ska styra hela Svenska kyrkans kyrkomusikaliska program? Den kristna kyrkan i vårt land har en över tusen år lång historia. Inte förrän vid sekelskiftet till 1900-talet var kyrkorna fullt försedda med orglar. Det finns perioder och platser då kyrkosången verkligen har varit folkets musik utan att överheten har behövt använda varesig tvång eller hot (som när skolbarn måste lära sig recitera psalmverser utantill eller när staten och kyrkan beordrat kyrkoplikt). Vi som lever nu har iockförsig en viktig parameter att förhålla oss till som inte fanns förr, nämligen inspelat ljud, men det betyder bara ännu mer att vi inte kan blicka bakåt för att göra en relevant musik i kyrkorna idag. Varje gång överheten försökt att styra folket så har människor vänt sig bort från kyrkan – utrensningen under första hälften av 1800-talet av de gamla koralerna som sprang ur 1697 års psalmbok var inte en liten orsak till att husandakter och senare frikyrkor började växa fram. När tänker Svenska kyrkan ta till sig den här historiska kunskapen för att se att de måste börja arbeta med människor istället för att försöka fostra dem till att göra det som företrädare för ett visst estetiskt ideal tycker är det rätta? Aldrig? Eller när?
Alternativet till en kyrkomusik som är nationellt standardiserad och planerad uppifrån är att många olika kyrkomusikpraktiker tillåts växa fram underifrån samtidigt. Det är en verklighet som inte går ihop med den fortfarande starka viljan att vara enhetlig och statsmässig som leder Svenska kyrkans utveckling. Den mångfald av musikaliska stilar som finns med i psalmboken från 1986 och böckerna med 1990- och 2000-talssånger som Verbum har gett ut är inte ett exempel på det alternativ jag talar om eftersom de fortfarande är i princip helt abstrakt tillkomna produkter som kommer färdiga ut till folket som har små möjligheter att påverka sången i efterhand. Om den officiella linjen i Svenska kyrkan inte själv förstår att se och förändra det här så kommer kyrkomusiken att leva med konstgjord lunga tills pengarna tar slut. Efter det får den gudstjänstfirande församlingen ta vid enligt den modell jag har föreslagit här. Men det vore synd om det skulle behöva komma till kollaps eftersom det finns en rotkunskap här som riskerar att skäras av om det konstnärliga inte hanteras riktigt. Det finns människor som kan hjälpa till med det. Jag är en, det finns andra. Jag ser ännu inga initiativ hos Svenska kyrkans ledning att ta till sig den hjälpen, men jag ser i sökandet efter nya former för kulturutövning i filmfestivaler och specialmässor och liknande att det finns ett stort behov av den. Fortfarande jobbar kyrkan ovanifrån och ner. Kultur betyder odling och det som odlas växer nerifrån och upp. Insikten om det dröjer i de fina salongerna. Men det är en intressant tid att studera det här området. Jag lär få återkomma.
