Astrid Söderbergh Widding (filmprofessor med inriktning, får man väl säga, mot det andliga) skriver idag om SVT:s kluvna förhållande till religionen. Å ena sidan sänder man fortfarande gudstjänster i samarbete med olika samfund, å andra sidan ska man granska samhället inklusive allt religiöst. Och det är väl bra. Men gör man verkligen det då?
Söderbergh Widdings krönika tar sikte på serien Från Sverige till himlen. Det fanns tidigare ett liknande format som hette Existens. Själv tittar jag aldrig på de där programmen – jag förstår inte vitsen med att jag ska sitta och glo på valfri styck underlig människa som håller på med valfri sorts underlig verksamhet. Alltid nån schaman i nån skog som, jag vet inte, går på glödande kol eller är elallergiker eller nåt. Några snäpp mer smakfullt än femmans Outsiders förstås men in the same general ballpark. Det kanske är underhållande för någon, eller tankeväckande eller så; men det har inte ett smack med en realistisk efterföljelse att göra. Att vara troende handlar för de flesta människor om att förena verkligheten med den religiösa övertygelsen, inte att separatistiskt “följa sin väg” tvärtemot allt som givits i livet. Det är inte så svårt att gå i kloster. Det svåra är att stanna i sin uppgift.
Inte så sällan är det den religiösa organisationen som står i vägen för den troende människan. Kunde man inte granska utifrån det perspektivet i stället för att iklä sig rollen som storögd besökare från Normland (för en roll är det väl; Anna Lindman Barsk har verkligen The Kristet Utseende)?
Tydligen ramas varje avsnitt in av samma fråga: “Jag vill veta varför människor fortfarande låter religion och gudstro styra deras liv”. Ack, detta “fortfarande”… jag vill veta varför människor fortfarande använder ett ord som fortfarande för att förstå tro. Mest verkar det handla om konfrontationer med olika förutfattade meningar, reflekterar Söderbergh Widding. Det är nog en riktig observation att programmet säger mer om redaktionen än de som porträtteras. Programledaren intar en förment objektiv position och intervjupersonerna reduceras till undantag mot regeln, den religiösa människan upphöjd och avfärdad på samma gång.
Det blir aldrig bra när man gör så. Frågeställaren måste vara närvarande. Det är därför jag tyckte så mycket om den där serien där Jonas Leksell och Musse Hasselvall satte ihop sin egen religion utifrån bitar som de gillade ur befintliga system. Upplägget var befriande ärligt: okej, vi kan ingenting om det här. Låt oss undersöka saken och se var det möter i oss. Så packades de konstiga ritualerna upp och tog kropp i två kännande subjekt – händelsevis precis vad religion handlar om. Det var verkligen jättebra. Hoppas det går i repris nångång.
Har du gått i kloster någon gång, eftersom du vet att det inte är så svårt?
Du förstår inte vad jag menar och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det på något annat vis än det jag redan skrivit. Kanske nån annan kan göra ett försök?
Vad vet du om vad jag förstår?
ja att det är efterföljelsen (bära korset) som är det svåra menar väl Sofia.
Det kan jag hålla med om och är speciellt för kyrkan som inte förnekar kroppen och synden och menar att allt andligt prat är bra men måste praktiseras om det ska ha värde, levas ut i världen , “shamaner i skogen” (new agare) kännde jag en del förr som tenderar syssla med “esetorisk rymdflygning” en dragning åt det gnostiska lätt att missa då vem man själv är när tron inte måste praktiseras.
Jag vet inte heller om jag förstår rätt, men tror inte att Sofia menade att förminska de som väljer klostervägen. Det svåra är inte att gå i kloster, det svåra är att bli kvar där (att stanna i sin uppgift). Att få ihop det.
Kanske var det inte så hon menade, men poängen med inlägget var väl att påpeka att när religiösa porträtteras och ges plats i TV så hittar man människor som man vet att de flesta tittare kommer att betrakta som suspekta. Och, man sätter dit en “programledare som blinkar i samförstånd till tittaren när något verkar främmande eller konstigt.” I.e., man skapar TV som tillgodoser fördomarna som människor redan har. Här tycker jag Sofia har en poäng.
Johan Croneman skrev lite på samma tema i DN idag – om långfredagens tv-utbud som bestod i “en apart film om modern späkning på Filippinerna och så Mannen som dödade Jesus. Det ska förmodligen spegla dagens realiteter och populärkultur: gärningsmannen är mycket intressantare än offret.”
Ett till citat från Croneman, kan inte låta bli: “SVT sänder Sopranos på långfredagen! Hallå där, han är alltså inte Gud Fader utan Gudfader, en rätt betydande skillnad.”
Jag tillhör dom som tycker programmet är underhållande. Samtidigt har jag tänkt en del på programmets perspektiv där “religiösa” framställs som dom (exotiska) andra. Du formulerar detta väldigt träffsäkert, och givetvis är det problematiskt. Där tycker jag egentligen att Halal-TV för några år sedan var ett intressantare grepp, med några unga muslimska kvinnor som gav sin Sverige-bild. När jag ser program som Från Sverige till himlen så blir jag alltid sugen på en juste parodi, där exempelvis man lyfter fram dom religiösa riterna i den sekulariserade svenskens liv (nationalsången? röstningen? fotbollsläktaren? busskortsautomatstämplingen?) på ett kul sätt. Eller framställer Sverige som en sekt. Tyvärr är jag en för dålig berättare och för tråkig för att lyckas med det, och det verkar inte finnas någon som är tillräckligt rolig och känd och post-sekulär på samma gång för att ro iland med det.
Sen håller jag ändå med Undrandes fråga. Själv lever jag ju inte i kloster, men någon slags (utslätat) kommunitetsliv där vi experimenterat en del med alternativ livsstil. Ofta får man höra det där med att det svåra är det vanliga och det är så lätt att vara radikal osv. Det stämmer inte alls med min erfarenhet, och inte med människor jag mött som lever kommunitetsliv. Att lova att dela vardagen med en grupp människor där man inte valt alla och inte är kär i alla är INTE enkelt. Jag ska lyssna på den kritiken om du kan rota fram någon som på allvar har prövat både och.
Jag kan också känna sympatier för människorna i programmen och kan känna att jag står närmare tex ny-hedningarna än programledaren/redaktionen. Vad det vittnar om är jag osäker på.
(Skojigt lång kommentar, det ska inte hända så ofta.)
Varför ska inte det hända så ofta, är det en princip du har?
Om någon känner sig nära endera sidan i det där programmet vittnar det förmodligen om att modernismens tankevärld fortfarande är ganska levande i vårt samhälle. Andlighet förklaras av stereotyper med stenhårda ideal istället för något som sammansatta människor med motstridiga känslor ägnar sig åt. Ditt livsval handlar ju vad jag förstår mycket om att sträva efter vissa ideal. De skulle säkert kunna komma och intervjua dig och göra dig till kristen-anarko-freeganen osv osv. Men liksom, är det intressant? Är det ärligt? Är du en stereotyp? Naturligtvis inte. Det vore intressantare och skulle troligen hjälpa din sak mer att i ett sådant program hitta det som förenar dig med andra än det som skiljer. Någon “sekulär människa” tror jag alltså inte existerar; det är kyrkor som kan sekulariseras men människor lever i stort sett under samma villkor oavsett deras existentiella förklaringsmodeller. Du minns religionen i skolan, sida upp och sida ner med konstiga ritual och tinninglockar och skapelsemyter och buddhamunkregler och askes och jag vet inte allt. Det är ett under att man blev frälst till slut TROTS allt den där heliga bråten (enligt uppgift ett Pär Lagerkvist-ord). Tron handlar inte om undantagen och de där historiskt framodlade uttrycken. Tron handlar om livet, allt liv, allas liv, allt innehåll, vardagen, verkligheten.
Vilket leder till klosterfrågan, som jag fortfarande inte tror att jag kan uttrycka bättre än jag redan skrivit och som Lars och Carolina så vänligt försökt att besvara. Men jag gör ett försök. Alltså, det finns ju trots allt andra ramar här i världen än kloster- och kommunitetsreglerna. Jag tror de flesta kan relatera till ett strikt schema kontra total frihet. Frihet är ett enormt krävande ansvar. Regler fungerar ju som en byggnadsställning för individen. Beroende på klosterreglerna lämnar människan i viss mån över sin självständighet. Det kan vara det enklaste man kan välja att göra. “Att lova att dela vardagen med en grupp människor där man inte valt alla och inte är kär i alla”. Det är en beskrivning av det vanliga livet snarare än det egovalda livet-i-skogen som porträtteras på TV.
aha det var SÅÅ du tänkte :)
Tror att du kanske gör det för enkelt för dig. Jag har förvisso inte en klosterkallelse, däremot har jag funnit rätt mycket inspiration just från klostertraditionen och inte minst då (de glömda) ökenmödrarna och (de upphöjda) fäderna. Många som har en klosterkallelse menar väl snarare att det är en flykt till en mer verklig verklighet – de står ju inte ut i den overkliga verkligheten.
Lämna över sin självständighet? Ja, kanske, men för att göra plats åt Gud. Det ser inte jag som ego. Vad lämnar jag över min självständighet till? Diverse uppdragsgivare, arbetsgivare, i utbyte mot vad? Det känns mera ego.
Människor har olika kallelser. Ingen är bättre än en annan. De är bara olika. Man får verka där som man är, stanna i sin uppgift. Men jag tror att vissa har klosterlivet som uppgift. Det är där de ska verka. Det intressanta med klosterrörelsen är att den ofta utvecklats som i protest mot en kyrka som svalnat, som i Egypten under 300-talet – som i Europa innan reformationen – som nu, kanske?
Nu såg jag inte teveprogrammet, men tror inte att man ska se så mycket motsättning mellan ett ego-valt liv i skogen och det ego-valda livet i vardagen. Risken att bli ego är lika stor på båda platser. Fast till klosterliv drivs många just av längtan att förinta sitt ego, att bli fria. Jag finner det inspirerande, även om den platsen inte är min.
Ja, tänk vad skönt att förinta sitt ego? Så mycket svårare att ha det kvar. Jag talar inte om kloster per se (talar överhuvudtaget sällan bokstavstroget) men blir väldigt provocerad av föreställningen av vissa människor gör något väldigt svårt och viktigt av sina liv för att de offrar X bekvämlighet. Många offrar saker. Bara för att man inte har huvudduk eller ber enligt ett visst schema så betyder inte det att man åker rullskridskor på den breda vägen.
Sofia.
(Nej, det är ingen princip, men jag måste låtsas vara ödmjuk, eftersom jag är (post-)frikyrklig.)
Jo, du har rätt. Och fel, tror jag. Men du skriver roligt och träffsäkert och det gör biffen.
Jag tror verkligen inte att man har mer regler i ett kloster, eller har överlämnat mer av sin självständighet. Snarare tvärtom. I världen (eller “systemet” som jag föredrar att kalla det) så är man tvingad att leva under statens och kapitalets och industrialismens lagar, medan man i klostret medvetet har valt vilket system man vill leva under.
Jag tror inte att klosterkallade ser det som du gör. Dom har inte huvudduk eller ber enligt ett visst schema för att dom på något vis vill sätta sig över oss andra. Dom gör det för att dom behöver det för att vara sanna det som är deras kallelse. Min kallelse ser inte ut som deras. Jag är en ganska vanlig arbetande mamma som önskar att jag kunde vara mer lik dem.
Vardagen begränsar mig. Men i den försöker jag verka i det som är mitt, och jag vill inte döma. Uppfattar det som inspirerande att välja och vilja söka gå den väg som söker förinta egot. Och just där tror jag att du har ‘fel’. Det är, tänker jag mig, mycket enklare att ha kvar sitt ego, att gömma sig bakom det, än att söka sig bortom det.
Bra kommentarer.
Det jag försöker göra är att beskriva ett tillstånd. Kloster är en specifik företeelse som har många aspekter, jag gör inga anspråk på att ge mig på någon sammanfattning av det, det intressanta för mig handlar om livsvillkor; helt enkelt hur man ska lösa problemen som uppkommer i allehanda mänskliga relationer och situationer. Det är livsviktigt att prata om sånt. Det känns mindre angeläget att höra om, för att ta det senaste avsnittet i serien, hur det kommer sig att en kille som heter Åke bestämmer sig för att konvertera och ta namnet Muhammad Muslim utifrån en upplevelse en sommarnatt i de ångermanländska skogarna för trettio år sedan. Inte så att jag menar att denne man flytt från något eller att munkar och nunnor gör det men för att det helt enkelt är väldigt apart. De flesta lever inte så.
Och jag tittade på Åke igår just för att du gjorde mig nyfiken på det programmet. Hade inte sett den tidigare. Håller med dig.
Jag tycker också att det varit bra kommentarer, och för den delen att även själva bloggposten, som så ofta här, innehåller flera träffsäkra och roliga iakttagelser. Det är spännande att läsa vad du skriver, Sofia! Trevlig Valborg till dig och alla andra!
Jag är inget orakel. Jag försöker bara att inte vara rädd att tänka öppet.
Haha jag känner igen den där kommentaren. Jag tror visst att du har lite svårt att ta emot en viss typ av beröm =)
Jaha vilken dåförsorts beröm, den överslätande-efter-inlindad-förolämpning-sorten?