Mattias Agnesund har avlidit

Nej?! Är det sant?! Det kan inte vara sant?! Är det ett skämt? Det kan väl inte vara ett skämt?

Tanken reagerar på samma förvirrade sätt som den morgonen jag och min bror bänkade oss framför teven för att se på Godmorgon Sverige och möttes av texten att statsministern blivit skjuten och avlidit under natten – skämtar de? Vi var ganska små och blandade ihop första mars med första april. Mamma steg bekymrad ur sängen när vi kom och berättade nyheten: Sånt skämtar man inte om.

Nej, sånt skämtar man inte om. Han är verkligen död. Detta besked griper tag om mitt hjärta på ett märkvärdigt sätt trots att jag aldrig träffade Mattias Agnesund i verkligheten. Ändå, när man tänker efter; om det enda sättet man kände en människa på var via textmediet så är ju texten om hans bortgång en lika nära som någonsin människan själv var. Kanske är det särskilt sant med någon som hade så svårt att tala och samtidigt så mycket att säga.

Ett kort textutbyte med en främling kan ge ekon i ens tankar under lång tid. Jag tänker ofta på ett samtal vi hade en gång som utgick från något jag läst om hans sjukdom och hur komplicerat den gjorde det för honom att skriva. Själv vräker jag ur mig ord både när jag talar och när jag skriver, medan Mattias, om jag förstått det rätt, liksom smakade fram dem med munnen, bokstav för bokstav, med hjälp av avancerade maskiner. Det imponerade förstås djupt på mig liksom det gör för alla som hör talas om det, och inget av det där är avundsvärt, men jag funderade från mitt perspektiv över om det kanske ändå gav en slags sund filtrering av vad som blev skrivet. Mattias verkade hålla med om det. Sen skrev jag något (och det är detta jag brukar tänka på) om att det tycks finnas en gudomlig mening i hur vi människor har inte bara goda egenskaper att ge åt varandra utan också brister, att jag inte menade att vara förmäten men att på något vis kanske ett funktionshinder också kan vara en gåva till mänskligheten, en möjlighet för oss att tillsammans göra den hel. Exakt, svarade Mattias. Nu har Mattias, tror jag, sällat sig till dem som vet det vi som lever här ännu bara anar, och i ett slag har vi mist en möjlighet och Mattias befriats från sina kroppsliga hinder.

37 år blev han. Tre fler än jag är nu. Mitt uppe i sina doktorandstudier och jag hoppas verkligen att det finns stycken att publicera och vänner som vill och kan göra det åt honom. Om jag kan hjälpa till på något litet sätt så är ni som har ansvar för texterna varmt välkomna att höra av er.

För bara några dagar sedan skrev Mattias att han hade flera nya projekt på gång. Förra veckan gav han credd åt mig på sin egen blogg. Jag var inne på den bara för några timmar sedan och det brukar jag faktiskt inte vara. Allt är som vanligt och ändå är inget som vanligt, sa Ernst Josephson i radio på eftermiddagen efter att Ingmar Bergman gått bort. Precis så är det. När en människa lämnar jorden inträffar en märkvärdigt tyst minut. Kanske är det rymderna mellan jorden och himlen som öppnas. Heder åt tidningen Dagen som sätter nyheten på första plats.

Dagens nekrolog nu ikväll här.

Carl-Henric Jaktlund skriver vidare här.

Mattias Agnesunds text för tidskriften Keryx om Narnia ligger här.