5. Kyrkans tidning

Mitt förhållande till Kyrkans tidning är avbrutet. Under två år sådär var jag prenumerant – en såndär märklig människa som faktiskt betalade för tidningen själv och inte fick den via jobbet – och entusiastiskt klippte jag ibland ut reportage som står och skramlar här nu i en pärm.

En fråga till Församlingsförbundets Per Westberg om vilka skatteregler som gäller för artister, inlagd i en mapp med en broschyr från arrangörsnätverket MAIS. En artikel om skaparkvällar i Ansgarskyrkan i Eskilstuna. Recensionen på Shane Claibornes Den oemotståndliga revolutionen. Ett reportage om altarblommor som uppmanar till att pryda kyrkan med ängsblommor. En intervju med Olle Carlsson. Två församlingspedagoger som uttalar sig om det nya utbildningsförslaget. Mitt i allt tankar om bröd från Konsums tidning och sen tillbaka till KT igen, ett besök i ett svenskt buddhistiskt tempel. En Mikael Mogren-krönika som skriver att ekumenik är olikhet. Hässelby församlings informatör som vänt trenden med utträden genom sin offensiva och skickliga informationsstrategi. Om Vänga kyrka i Skara stift som vårdar artrik ängsmark istället för gräsmattor på sina kyrkogårdar. Om matlag i församlingar. Om Södermalms frivilligcentral. En bilaga om ideella.

Tre gånger skrev jag till Kyrkans tidning själv. Första insändaren ett svar till någon om kyrkomusik, den togs in men efter lång tid, vill jag minnas, och avklippt. Det är kutym att tala om för skribenten om texten blir förkortad så att man har chans att skriva om men så gjordes inte. Andra gången en replik till en man som svarat Anna-Karin Hammar om något, det togs inte in, jag hörde av mig, texten lades efter två månader ut på hemsidan många länkar bort, jag krävde ursinnigt att de skulle ta bort insändaren helt. Jag vill inte ligga som nån Ring P1-variant på en hemsida i tid och evighet. En hemsida som dessutom bara kan nås av den som redan är prenumerant med varje månad ett nytt innovativt lösenord (”fastetid”, ”semmelbulle”, ”apostlahästar”) varför man nu skulle vilja logga in där när man redan har tidningen i pappersform.

Tredje gången ville jag själv skriva ett reportage om musikern David Åhlén. Han hade just kommit ut med skivan We Sprout in Thy Soil och vi skulle träffas och prata om musik och tro. Jag var intresserad av den där essensen där det religiösa inte är något ordagrannt men ändå helt explicit; Davids musik är genomsyrad av hans förhållande till Gud och ändå finns inget medvetet syfte om att skriva ”kristen” musik. Vad är detta kristna arv som lever när man inte anstränger sig för att bära upp det? Vad är själva den religiösa kvaliteten i hans musik? Han kommer att bli en av våra största kristna musiker, han är det redan men snart kommer fler att bli varse, jag vet att det är så och jag ville dokumentera hans väg innan han blev gammal och etablerad och alla som borde höra har missat det för att de satt och såg Melodifestivalen istället.

Jag ringde upp KT:s kulturredaktör Svante Fregert och vi hade ett långt och roligt samtal om detta. Fregert sa att tidningen skulle skicka fotograf, vi talade om vilket nummer som skulle bli aktuellt, jag bokade tid med David i Klara kyrka på tisdagen.

Intervjudagen får jag ett mejl från kulturredaktören:

Hej,

Har läst ditt mail igen och surfat runt lite på denne David Åhlén och finner snabbt att det där verkar nog något  som mest intresserar Dagens läsare. Vi bevakar frikyrkligheten, men mycket lite av alla dessa trosvissa lovsångare som finns där. Jag måste tacka nej till erbjudandet.

Chockad fast jag inte borde vara det – jag vet ju vid det här laget hur tankemekanismerna i Svenska kyrkan fungerar – men det känns som en smäll rakt i magen och jag skäms när jag berättar det för David. Såhär ser mitt samfund ut. Det finns plats i tidningen för buddhister i lägenhetskollektiv och ateisterna i Soundtrack of Our Lives för att de kallar en skiva för Communion, men det finns inte plats för en baptist som bygger kommunitet i Bagarmossen och skriver musik till Jesus. Ingen plats för en av alla dessa trosvissa lovsångare.

Det är okej, säger David. Jag är van.

Men det är fan inte okej. Det är inte okej att Sveriges i särklass största samfunds tidning tackar nej till en ung, hungrig, kristen skribent som vill skriva om en ung, hungrig, kristen musiker. Inte när medelåldern på skribenterna är 50+ (finns det någon krönikör i KT som är yngre än 40 år?). Inte när kultursidorna skriver om Pachelbel-utgåvor och kyrkans monter på Bokmässan. Inte när David Åhlén senare det året blir intervjuad i P3, DN, SvD, SVT, blir nominerad till Manifest-priset för årets bästa skiva, blir recenserad över hela världen. Då är det inte okej. Då är det systemfel.

Jag berättar nu utförligt om detta för att förekomma den reflexmässiga invändingen att jag ska ”göra något bättre själv då’. För jag tycker att Kyrkans tidning är en tråkig, mossig, dålig, hopplös tidning. Och säger man det, så säger folk ”men gör nåt bättre själv då’.  Jag har alltså försökt. Jag vände mig till KT just för att jag tycker att den ska bli bra. Jag vill att den kristna kulturdebatten ska leva, den finns inte i dagsläget, kyrkans kulturarbetare är obefintliga i profan media och i sin egen skäms man för kristendomen. Jag försökte alltså i några år att göra något bättre själv, jag försökte att vara konstruktiv, att samla goda exempel, att bidra. Jag ville inte ens ta något betalt för att skriva den där artikeln och jag har skrivit frilanstexter i många år. Den som menar att jag bara står och pekar finger på andra slår alltså in väldigt öppna dörrar.

Kyrkans tidnings nye chefredaktör har just börjat och skriver på sin blogg att de behöver bättre närvaro och bättre verktyg på sina sajter. Jag har några saker att säga. För det första: ska ni satsa på sociala medier så ska ni vara sociala, annars kan ni lika gärna skita i det och göra en strålande bra webbprodukt som helt fräckt erbjuder noll möjlighet till interaktion. Så många (alla) av Svenska kyrkans webbsatsningar fungerar inte ur kommunikationssynpunkt eftersom ingen helt enkelt kommenterar där, det finns inget levande samtal; 0 reflexioner skulle man kunna säga (bönesajten undantagen, den är bra, new age-musiken på den skulle man iockförsig kunna skriva en liten uppsats om). En ambitiös sajt som inbjuder till social interaktion men som ekar tom är lika tragisk som en fest med fulla chipsskålar och ballonger som ingen går på. Eller nåt.

För det andra måste ni anställa journalister som begriper någonting om trosfrågor. Det är inte kyrkan som är det viktiga för kyrkan, det är kyrkans syfte; gräv djupare och tänk utanför boxen. Jag förstår att det är precis det ni försökt att göra när ni skriver om Soundtrack och Moto Boy som existensiell konst men tyvärr är det ett skolboksexempel på den sortens kristna journalistik som också tidningen Dagen slipat till förfining och som går ut på att lyfta fram varenda kristen formdetalj som tänkas kan för att liksom räkna fåren i den ”sekulära’  hjorden (någon i publiken i Bingolotto i söndags hade ett kors runt halsen i TV4+ , halleluja). Göran Greider, Camilla Lif, där har ni bra folk. Fortsätt på det spåret.

För det tredje måste ni sluta tänka vi och dom i förhållande till frikyrkovärlden. Vad det nu är för demoner som spökar som gör att man har behovet att avgränsa sig gentemot andra kyrkotraditioner så kan de inte få makten över vad ni försöker göra. Om det finns något som skaver; skriv om det då. Låtsas inte som det regnar. Ta tjuren vid hornen.

För det fjärde måste ni bestämma er för om Kyrkans tidning ska gå före eller efter Svenska kyrkan. När det gäller kultursidorna så är ju KT (i alla fall på webben, jag har som sagt inte läst papperstidningen på ett tag) en trofast mantelbärare åt vadhelst kulturkansliet i Uppsala hittar på. Bokmässan alltså, filmpris, Teologifestivalen, Jubilate. ZZZzzzzzz.

För det femte måste ni våga föryngra. Både tidningens innehåll, annonser, redaktion och frilansare.

För det sjätte borde ni hitta en annan bloggplattform än blogspot eller i varje fall personifiera designen (men det är bra att ni bloggar, om ni gillar det).

För det sjunde dominerade Dag Tuvelius ledarsidorna i ett visserligen gott men alltför ensamt majestät; jag hoppas att den nye redaktören inte tar över hans riksäpple utan lånar ut det ibland.

För det åttonde kan ni inte hålla på och erbjuda särskild inloggning bara för prenumeranter. Jag är inte tidningsmänniska så jag vet inte hur branschen ska lösa det ekonomiska men när man då och då klickar på en länk till KT och möts av en inloggningsruta så känner man bara gonatt.

Sen sitter ni ju i ett hus tillsammans med flera andra kyrkliga redaktioner och förlag. Kan man inte låta det märkas mer i tidningen på något vis, annat än i de fryntliga inloggningsorden som uppenbarligen kommit till vid fredagsfikat?